I den här romanen får jag följa tvillingsystrarna Liv och Linn som blir adopterade från Thailand av Monica och Magnus. Men det är först på barnhemmet som paret får reda på att deras barn har en tvillingsyster. Utan tvekan bestämmer de sig för att adoptera båda. Jag får ta del av Livs och Linns uppväxt i lilla Västervik, deras relation till varandra och sin omvärld och deras vuxenliv separerade ifrån varandra. Men jag får också ta del av mamma Monicas tankar och känslor kring adoption och sin relation till sina döttrar.
Åh vad jag tyckte om den här känslostarka romanen. Att få ta del av berättelsen från tre olika perspektiv gjorde berättelsen så mycket starkare. Språket och miljöbeskrivningarna är så verklighetstrogna att jag glömmer bort att det inte är en biografi utan en fiktiv roman jag läser. Tycker att Pauline lyckas få fram betydelsen av familjeband, känslan att vara adopterad och hur det är att vara adoptivförälder. Även utanförskap och önskan att ”höra till” lyfts fram på ett väldigt bra sätt. Den här romanen gav mig en känsloladdad läsupplevelse som satt kvar långt efter att sista ordet hade blivit läst.