”Alla längtar efter att bli förstådda. Ingen vill vara ensam.
Alla vill hem. Hela tiden.
Två ensamma barn i ett rymdskepp svävandes i det okända mot ett nytt liv.
Men de har varandra.
De är varandras hemma.”
Hade längtat så efter att få läsa den, men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Den var svår att sluta läsa, men lämnade mig lite otillfreds och smått förvirrad. Kanske ville både jag och den för mycket.