Det här är en sann berättelse om när fostermamman Cathy Glass tar på sig ansvaret att ta hand om en liten flicka som tidigare hade skrämt iväg fem olika fosterfamiljer på mycket kort tid.
Snart inser Cathy att hon har fått hem ett oerhört trasigt barn som måste ha varit med om något riktigt hemskt. Hon skär sig själv, slåss och gömmer sig bakom flera olika personligheter som hon har gett olika namn.
Men allt eftersom Cathy kommer Jodie närmre lär sig den lilla flickan att hon kan lita på Cathy och anförtro sin fruktansvärda historia till henne.
Senast jag grät så mycket under tiden jag läst en bok var när jag läste ”Pojken som kallades Det”. Cathy skriver in lilla Jodies historia i mitt sinne.
En historia som är oerhört känslosam, skrämmande och gripande. Jag var tvungen att ta en paus ibland för att gå ut i skogen och skrika av mig vreden och sorgen.
Jag beundra Cathys förmåga att skriva objektivt och inte glorifiera varken sig själv eller sin insats. En bok om ett öde jag alltid kommer att minnas.