Sista och avslutande delen i serien om de oheliga.
”Jag är så trött. Min kropp är utmattad, slut. Detta är det verkligt grymma med de oheliga.
Min kropp blir trött, men deras blir det inte.
Mina muskler får kramp och låser sig, men det gör inte deras.
Min hjärna skriker efter att få vila åtminstone en liten stund, men de är inte medvetna om något annat än hungern som kommer att driva dem vidare efter mig i all evighet.
För varje hjärtslag som jag inte rör mig fortsätter de oheliga.
Och så småningom blir jag tvungen att stanna. Sova. Äta. Dricka. Hämta andan.
Jag kan inte gå i all evighet.
Det kan de döda.”
Carrie har verkligen lyckats att väva ihop ett bra slut på sitt mörka apokalyptiska kärleksdrama. Jag fann allt jag gillar med en bok. Kärlek, överlevnad, styrka och hopp 🙂